Starka röster från syd – om poeterna Assunta Finiguerra och Margherita Rimi
Publicerad i tidskriften Dixkon.se
Provinsialismen, eller snarare kampanilismen (dvs. att hålla på och framhäva sin hemby) är legio inom poesin i Italien. Många är de poeter som besjunger sin hembygd, framförallt de som av olika anledningar flyttat därifrån. Denna vurm för det regionala har ingen riktig motsvarighet i Sverige, åtminstone inte i den som gör avtryck på kultursidor och utges av de etablerade förlagen. Men i Italien är flera av dessa poeter både respekterade och flerfaldigt publicerade av de stora, tongivande förlagen i norra Italien, dvs. Mondadori, Garzanti, Feltrinelli, Einaudi och Marsilio.
Det är även inom poesin som de italienska dialekterna ännu spelar en viss roll. De italienska dialekterna ska inte jämföras med våra svenska, utan kan skilja sig väldigt mycket från riksitalienskan, nästa som egna språk, och de flesta diktsamlingar utgivna på dialekt har också en översättning på italienska infogad.
Det är inte min mening att klumpa ihop dessa poeter – tvärtom är de sinsemellan mycket olika och med skilda uttryck och poetiska intentioner. Men att skriva om sin hemby, eller med nostalgisk smärta och ljuvhet se tillbaka på sin barndoms marker kan lätt få en sentimental slöja över sig eller bli ett evigt upprepat mantra.
Hur som helst kan man säga att det här fenomenet är en sida av kampanilismen inom poesin medan en annan sida är att autentiskt skriva utifrån den plats man lever och verkar i, kanske inte så mycket med syfte att lovprisa sin hembygd utan att naturligt använda sig av det stoff som finns i form av seder, folkliv, dialekter eller lokala traditioner.
Två intressanta poeter som kan hänföras till den sistnämnda kategorin är Assunta Finiguerra och Margherita Rimi. Två mycket skilda poetiska väsen som dock förenas av att de båda skriver på dialekt (Rimi endast delvis) och att de skriver utifrån sin specifika plats på jorden, i Italien, mer än att betrakta platsen utifrån som ett topos, utan istället vara i den, med allt det innebär av möda och motgång men också av delaktighet och identitet. Jag vill gärna betona mödan och motgången eftersom platserna för de här poeterna är Lukanien (ett reginalt begrepp för en del av Basilikata) för Assunta Finiguerra, och Sicilien – närmare bestämt Agrigento – för Margherita Rimi. Södra Italien har ju i långliga tider varit Italiens ”problembarn” och är där de högsta arbetslöshetssiffrorna och de sämsta ekonomiska villkoren finns. Det är även i södra Italien som gamla föreställningar om moral och könsroller lever kvar starkare än i det i övriga inte särskilt progressiva Italien. Därför är det nog inte heller fel att säga att dessa båda poeter, sina olikheter till trots, på något sätt förenas i att de är kvinnor just på dessa platser. De har även ”valt” att stanna kvar i stället för att fly eller flytta för sin karriärs skull.
Assunta Finiguerra föddes 1946 i San Fele, nära Potenza. Hon arbetade största delen av sitt liv som skräddare och debuterade sent som poet. 1995 kom hennes första diktsamling. Hon hann ge ut fyra diktsamlingar under sin livstid och den femte Tatemije (Fader min) kom ut 2010 postumt, efter hennes död i cancer 2009. Den första boken skrev hon på italienska och alla övriga på den dialekt som finns i San Fele (dialekterna i Italien kan skilja från by till by) vilket kanske pekar på att hon med större poetiskt självförtroende föredrog att använda sin egen dialekt – sitt eget språk – framför att vara läsarna till lags.
Tatemije tillkom under Finiguerras sista tid i livet när cancern och den nära förestående döden villkorar både hennes liv och dikterna hon skriver.
Min kropp är numera del av stjärnorna
den äter, dricker och sover enbart för dem
den mäter sig med nålsögat
för att bli en kamel i Guds tjänst.
I andra dikter talar hon mer direkt om sjukdomen, ibland är hon ironisk, ibland ursinnig, ibland resignerat lakonisk – hur som helst kommer hon inte undan den:
Den heliga timmen är slagen och vilken helig timme!
En cancersvulst har de hittat i bröstet
vad hjälpte det att vara förebyggande
när ödet sedan väntar dig på tröskeln.
Typiskt för dikterna är detta direkta, mustiga och ironiska tilltal, som inte heller väjer för grova uttryck, och som har sitt ursprung inte bara i poetens sinne och förtvivlan över sjukdomen utan även i den folkliga, kulturen från trakten där hon lever och bor. Som byggstenar i sin poesi använder Finiguerrra ofta stående uttryck, gärna med religiös prägel, men använder dem på sitt eget sätt, tillsammans med skira metaforer, med sina egna reflektioner, insikter och dråpliga vändningar, till ett helt eget och unikt lyriskt språk, ja till en helt egen lyrisk värld. En värld som speglas mot den fysiska, geografiska plats där hon befinner sig. Det dialektala innebär även att hon hämtar stoff från traditionella klagosånger där blodet, smärtan, sorgen och döden ständigt återkommer.
I diktsamlingen konfronterar hon sin Gud, sin tro, ja hela sin världsbild med det som är, det som och komma skall. Gud, Maria och Kristus är både med henne och mot henne i kampen, i resan fram mot döden och hon besparar vare sig dem eller sig själv från rasande angrepp och ironi.
Finiguerras närmast karikerande sätt att använda religiösa symboler och att så att säga sjunga ut vad hon har på hjärtat är inte enbart en följd av denna samlings tema utan det poetiska uttryck hon alltid använt. Hennes tidigare diktsamlingar rönte alla stort erkännande, inte minst för sin språkliga och kommunikativa styrka.
I Solije, (Ensamhet) 2003 och Scurije (Mörker) från 2004 är poeten/kvinnan protagonist. Här finns små berättelser ur kvinnligt perspektiv: om kvinnans förhållande till mannen, om den kvinnliga vänskapens betydelse, om hur en ung prostituerad avspisar en kund, om henne själv; bitter och sviken i kärlek men centralt är dock smärtan i att vara kvinna. Men Finiguerra sjunger också kärlekens lov, ibland lustfyllt och uppsluppet:
”Jag har sån lust att älska / kattögon, hjärtats glädje”. Ibland blir hon slavinna som håller fram kärlekens omöjlighet: ”Ännu bevarar jag åt dig denna kärlek / som likt en glasnagel rispar mitt bröst / och helig hand håller mig i kedjor”.
Själv har Assunta Finiguerra sagt om poesin: ”/—/Jag betraktar den som själens bön, yttersta uttalandet av liv vid dödens portar, tröst för mitt hjärta i uppror för att jag inte har vetat hur jag ska skänka det världen.”
Likt Finiguerra har inte heller Margherita Rimi varit utgiven på de stora förlagen förrän Marslilio 2012 publicerade hennes ”egenantologi” Era farsi (ung: Att bli) med ett urval av hennes dikter från 1974 till 2011. Läser man om Margherita Rimi framhålls nästan alltid hennes andra yrken, läkare och neuropsykiater, före det som poet. Kanske är det inte nödvändigt att veta men om man har kännedom om att hon arbetar med barn med problem, specifikt med att stoppa våld och övergrepp mot minderåriga och för funktionshindrade barns rättigheter, får hennes dikter ytterligare klangbotten.
Till skillnad mot Finiguerra skriver Rimi på ett återhållet, förtätat språk där det oerhörda, och de ohörda övergreppen bara anas i mellanrummen utan att det för den skull blir mindre starkt.
Här några rader ur dikten ”Il cielo della neve” (Snöhimlen)
Snöhimlen, den känner jag till.
Han hade varit ett barn
Och på spåren,
de från järnvägen,
skriker de för att varna honom
Och snön utgjorde
sålunda hans tystnad
Hela delen Era farsi handlar på detta mer eller mindre underförstådda sätt om barn som råkar illa ut, men barnet återkommer som protagonist, som tema, som urkraft, i många av dikterna. En del av antologin heter Le voci di bambini (Barnens röster) där en liten flicka och hennes tvillingbror figurerar, i ett förflutet barndomsland där visserligen”en mor plåstrar om sår” och är omhuldande ”Jag är inte rädd/ om inte du är rädd” men ändå inte är fritt från leda och oro, inte minst för att barndomens trygghet ska försvinna.
Ett efter ett
upp- och nedvända år
Tider av osämja
Ett halvt varv
Leken slutar
– Kan vi för alltid
förbli tvillingar?
Även om Sicilien ofta nämns för sina bördiga fruktodlingar består det i mycket av ett kargt och bergigt landskap. Denna karga men samtidigt glödande, distinkta karaktär kommer ofta till uttryck i dikternas avskalade, utmejslade form. Flera dikter utspelar sig också i det specifikt sicilianska, men med en direkt anspelning på platsens karaktär, som t.ex i dikten ”Isola” (som tillägnas den sicilianske författaren Leonardo Sciascia):
I de här trakterna:
”Slagen mot murar” ”Skräckslagen”
(Ordleken ”Battimuro” ”Battipaura”) går inte riktigt fram
Rimis språk kännetecknas också av en poetisk lekfullhet, tydlig rytm, flera olika stilgrepp som upprepningar, anaforer och parallellismer, vilka även associerar till folkliga sångtraditioner. En sådan sånglig dikt på sicilianska låter så här:
È tantu
È tantu ca si movinu di dintra
sti paroli sannu. Ma c’annu a diri.
Ti scuri e nuddu u sapi.
Ti susi.
E ti sunnasti a mmia.
E cu fusti.
E chi facisti.
Si natra vota ti sunnasti la vita.
Länge
Länge har de flyttat sig inåt/dessa ord som vet. Men vad ska de säga.// Du går och lägger dig och ingen vet./Du stiger upp./ Och du har drömt om mig.//Och vem har du varit./ Och vad har du gjort./ Om du en gång till har drömt om livet.
Rimi skriver dikter om barn som har det svårt men som ändå har kvar sin lyskraft, om barndomen, om vuxenblivandet, om kroppen och om att vara kvinna. Om relationen mellan kvinna och mor, mellan man och kvinna men mest av allt skriver hon livets poesi. En poesi där livet uttolkas i ögonblicken, i andetagen, i orden, eller som i dikten Le poche cose (De få saker)
Jag slutar kvällen
med de få saker
som saknas
som håller sällskap.
Jag slutar vara ensam
med de få ord som
jag inte
kommer att säga dig.
(Alla översättningar är mina, och gjorda från italienska till svenska.)