Lisa, Lasse och den stora damen – eller i huvudet på en filmtecknare

Publicerad i Tidningen Kulturen

Jag träffar animatören och filmmakaren Lasse Persson i en lummig trädgård bakom ett gatuhus i Malmö. Där ligger den trivsamma arbetsboden, och där råder lugn och avskildhet fast det bara är ett stenkast från den trafikerade Nobelvägen. Lasse Persson har intensiva ljusblå ögon och ser glad ut hela tiden medan han pratar. Och han pratar gärna. Till exempel om hur hans intresse för tecknad film började:

 – Från att ha haft teater de två första åren valde jag teckning på Fritt valt arbete i nian. Teckningsläraren gav mig och en kompis en filmkamera att leka med. Och jag ritade och flyttade bilden, och upptäckte hur otroligt roligt jag tyckte det var att det ritade levde, att det gick att åstadkomma rörelser.

Fast egentligen började intresset ännu tidigare. Lasse Persson tyckte om att leka fantasilekar, att låtsas vara något eller någon annan, eller leka med små plastfigurer som cowboys och indianer. En annan tidig inspirationskälla var humoristiska och tecknade filmer med Kalle Anka och Musse Pigg, eller Helan och Halvan, berättar han. 

Idag har Lasse Persson en lång karriär bakom sig. Bland annat har han varit animatör och regissör i många år på Pennfilm där han arbetat med ett flertal barnfilmsproduktioner, exempelvis Lilla spöket Laban-filmerna, Lennart Hellsings ABC-filmer, Alfons-filmerna och filmer med Lilla Anna och Långa farbrorn. Just nu är han i gång med en produktion av Barbro Lindgrens Lilla Sparvel.

Men det är främst för de egna animerade filmerna som jag har stämt möte denna soliga dag i midsommartider. Vi sitter vid de rödmålade trädgårdsmöblerna och på gräsmattan intill oss skuttar en liten luggsliten koltrast omkring med en mask i munnen.

– Den är så tam, berättar Lasse. Den är nästan alltid här omkring när jag är i närheten. Jag tror den är mobbad av de andra koltrastarna. 

Det verkar typiskt Lasse Persson att bli vän med en mobbad koltrast, och att ha ögon för de lite udda, utstötta figurerna. På sitt eget filmbolag Swedish Ecstasy film har han under de senaste tjugo åren skapat och producerat animerade kortfilmer för vuxna som blivit prisbelönta på festivaler runt om i världen. Lasse gör alla sina filmer enligt ”classical animation”, dvs där man för hand tecknar varje sekvens av rörelserna. Han har sin egen stil, de humoristiskt skruvade figurerna befinner sig ofta i en ganska tom miljö med fokus på de viktiga detaljerna. Och filmerna bär alla en prägel av något underfundigt, med karaktärer som inte alltid agerar som förväntat. Karaktärer som ofta är antihjältar men som i filmerna får stå i centrum och ta revansch. Dock alltid med en stor dos humor och dråplighet.   

En av filmerna, Bikini (från 2004), handlar om en tanig, finnig pojke som i smyg klär på sig sin mammas bikini och som på så sätt får mer uppmärksamhet hos de snygga strandraggarna än den välsvarvade kvinnan som också befinner sig på stranden. Allt till tonerna av Polka dot bikini.  I filmen Hand in hand (1996) dansar tre trådsmala ballerinor – alla med olika hudfärg – på lina, när en fjärde person ”den stora damen” vill vara med i leken. Trots den synbara mångkulturella gemenskapen tycker ballerinorna inte att den stora damen passar in. En av de tidigaste filmerna, från 1992, är Honey Bunnny. Där kommer en liten man till en restaurang och beställer ”Honey Bunny” och servitrisen, även hon spelad av ”den stora damen”, försöker förgäves tillfredsställa restauranggästen, men inte förrän han själv får vara Honey Bunny blir han nöjd.

Förutom på filmfestivaler världen runt har dessa och andra filmer av Lasse Perssons hand visats på bland annat på MTV i Amerika, ARTE i Frankrike och på Channel Four i Storbritannien och även på SVT i Sverige. Han har varit med filmerna på en kvinnofestival i Ankara,  en LGBT festival i St. Petersburg, på filmfestivaler i Mexiko, i Rio de Janeiro och för några år sedan talade han om sitt filmskapande på Pride i Stockholm. Snart ska han åka till Hiroshima, där han ska vara med filmfestivalens jury men även ha en specialvisning av sina filmer och tala om filmerna och om det egen-påhittade ordet Tranimation.

Här tror jag det är dags att stanna upp. Lasse går och hämtar mera kaffe medan jag lägger märke till hur grannens dignande plommonträd sträcker sina grenar in i trädgården där vi sitter. Här är det nog också dags att byta pronomen: från han till hon eller kanske hen, och att i fortsättningen även skriva om Lasse Perssons alter ego Lisa Tulin, eftersom det oftast är hon som får representera filmerna och filmbolaget på festivaler och filmvisningar.

– Jag skickar gärna fram Lisa när jag ska hålla föreläsning eftersom hon är en representativ typ, berättar Lasse om Lisa.

Lisa Tulin är en kvinna som alltid är välmejkad och klädd i elegant skurna klänningar och snygga, gärna högklackade, skor. Lisa Tulin har apparition. När hon är ute pratar hon om sina filmer, och hur hon i egenskap av transperson ser på sig själv, omvärlden och sitt filmskapande. Det är här ”Tranimation” kommer in som begrepp för animerade filmer med transtema och filmer skapade av en transvestit.

Precis som upprinnelsen till att teckna film började tidigt, fanns transvestismen med tidigt i livet.

– Jag tyckte om att tänka på mig själv som flicka som liten, jag hittade ett foto till exempel där jag tagit lin som man tätar rör med och lagt som långt hår över mig. Och jag minns att jag tyckte att jag var så fin, berättar Lasse-Lisa. Men jag visste också att det var något jag måste hålla hemligt, och visste vad som förväntades av mig som pojke. Att jag skulle svara ”blå” på vilket som var min favoritfärg.

Precis som många andra transpersoner lärde hen sig redan som liten att anpassa sig till omgivningens förväntningar om sin könstillhörighet, föraktade sin läggning och trodde att det var en fas, att det kanske skulle gå över ”bara jag träffar den rätta”. Lasse berättar öppenhjärtigt om den långa vägen till att bli Lisa, om hur han tog flickvänners kläder, om de hemliga väskorna med kvinnokläder som han slängt bara för att fylla dem på nytt, om åren med småbarn när det inte fanns utrymme för att vara transvestit och om konflikter inom familjen om hur det hela skulle hanteras, när barnen skulle få veta etc. Men hen berättar också om de friszoner och förebilder som hjälpt honom att bli Lisa Tulin och vara henne på det avdramatiserade sätt som hon är idag. När Lasse studerade animation i Kanada hittade han de så kallade Transformation centers dit man kunde gå in som man, få make up, låna kläder och få vara kvinna i en trygg och tillåtande miljö. Liknande finns även i Köpenhamn, dock inte i Malmö. Även andra transvestiter som gått före har betytt mycket för Lisa Tulin, inte minst Claes Schmidt som i många år var nöjesarrangör på Slagthuset i Malmö. År 2003 presenterade hon sig som Sara Lund och har sedan dess varit öppen med sin transvestism. De har båda ungefär liknande sätt att se på sig själva. Lasse-Lisa säger att han inte har något problem med att vara man också, bara hon får vara Lisa och klä sig som henne när hon själv vill:

– Det finns delar av mig själv som jag inte kan uttrycka om jag inte har de kläderna och ser ut som hon.

Det som alltså en gång var Lasses Perssons största hemlighet är nu en person med stor scennärvaro och stark utstrålning, som tar plats och representerar filmskapandet, och som därmed även för en transaktivistisk kamp.

– Som Lisa tycker jag det lättare att använda mig av filmerna, både de humoristiska inslagen och ämnena i dem, för att tala om min erfarenhet som transvestit.

Det är också smart, menar hon, på det sättet får både filmerna och hon själv större uppmärksamhet, i synnerhet som få transvestiter fortfarande är offentliga. Inte bara Lisa och vad hon talar om i egenskap av transkvinna utan också filmerna i sig sätter fokus på överskridande av normer och gränser. De får oss också att fundera på våra egna värderingar i förhållande till transpersoner och transvestiter.

Tanken på en intervju med Lasse Persson-Lisa Tulin dök upp för några månader sedan när Swedish Ecstasy Film arrangerade Showing it all på biografen Panora i Malmö. Besökarna, däribland jag, fick se alla hittills producerade filmer, dessutom utställning av alla de handritade teckningar som går åt för att göra en film. Efter filmvisningen pratade Lisa Tulin om sina filmer, sin transvestism och publiken fick även ställa frågor.

Showing it all är också titeln på Lasse-Lisas senaste film. Det är en burlesk stripteaseshow där (återigen) ”den stora damen” agerar. Hon tar av sig plagg efter plagg och slutligen sin skepnad och ut kommer en liten man, som fortsätter showen. Då åker inte bara kläderna av, utan även kroppsdelar och inälvor tills det hela blir ett stort blodbad. Groteskt, kanske, men samtidigt är det också en pik åt oss som inte känner oss som något annat än det vi passerar som. Vi tycker ofta att vi har rätt att ställa nyfikna frågor om intima saker, om könskorrigeringar etc., till transpersoner som vi aldrig skulle göra med vänner som är cispersoner. 

Tillbaka till Lasses och Lisas soliga trädgård, och jag har nästan druckit upp min andra kopp kaffe när hen säger med eftertryck: 

– Jag tror att alla människor har större bredd än de vanliga könsrollerna vi blir upplärda att följa. Ska jag bara strunta i att jag känner så? Nej, det kan jag inte! Att vara transvestit är en strategi för mig att undkomma vår binära kultur. Man kanske tycker att jag korsar en gräns, men i själva verket är det samhällets gräns som korsar mig! 

Själv undrar jag hur Lisa respektive Lasse förhåller sig till varandra i själva filmskapandet, men det är inte riktigt så, förklarar Lasse.

– Jag uttrycker olika saker som Lisa eller Lasse. Men det är ingenting som påverkar själva berättandet eller ritandet. När jag ska träffa någon eller representera är jag iklädd peruk, make up och så vidare, alltså de yttre tecknen på att jag är Lisa. Men i en inre mening ser jag mig alltid som både Lisa och Lasse.

Lisa brukar alltså representera sig själv och de egna produktionerna, men det är Lasse som framträder i samband med andras produktioner eller när han är lärare i animation vilket är ytterligare en av hans yrkesroller.

Efter att ha tecknat i flera år på Pennfilm Studios, utbildade Lisa-Lasse sig till animatör vid Sheridan College i Oakville i Kanada, på de sommarkurser som ges för internationella studenter. Där lärde hon sig i grunden sådant som Disney länge behöll hemligt, till exempel hur man ritar gångcykler för att det ska trovärdigt ut. Men det hon också fick med sig därifrån är att filmskapande handlar om artisteri.

– En lärare frågade mig om jag hade kul, när jag satt och kämpade med gångcyklerna. Han menade att det är viktigt ha kul, annars märker publiken det.

Och Lasse-Lisa försöker att ha kul i sitt arbete. Trots att tekniken förändrats inom animeringsvärlden har Lasse hållit fast vid att teckna för hand, helt enkelt för att det är roligast så.

– Det är fortfarande roligt att se att det ritade lever, att figurerna rör sig av egen kraft och vilja. Också se att slapsticken fungerar, och att fundera ur finurliga historier. Det är ett bra sätt att få berätta om hur jag ser på världen.

Världen omkring henne och livet som går är vad som inspirerar Lasse och Lisa. Nästa film tänker hen ska handla om döden. Innan jag avslutar intervjun vill jag veta det jag funderat på sedan filmvisningen på Panora:

– Vem är ”den stora damen” som finns i nästan alla dina filmer?

– Det är en kvinnlig huvudroll, min favoritskådespelare. Det är något anarkistiskt över hennes könsidentitet och oftast gör jag själv rösten till henne. En gång fick jag frågan ”Is it a man or a woman?”. ”Yes!” svarade jag.

Det svaret sitter som en smäck. För trots allt visar oss personer som Lasse Persson-Lisa Tulin att det är långt kvar till det som borde vara självklart, att få klä sig som en vill och se ut som en vill oavsett kön. Att jag överhuvudtaget ger det så mycket utrymme i en artikel är ju i sig ett bevis för det. Och att just män som vill klä sig i det vi definierar som kvinnokläder ofta väcker starka reaktioner säger också mycket om kvinnosynen i vår kultur. Inte heller Lisa, som i övrigt tycks ganska bekväm i sin kvinnoskepnad, kan gå ut på kvällen utan att unga killar åtminstone måste kommentera när hon går förbi.

– När jag ser ut som Lisa förstår jag också bättre det här med subjekt och objekt. Då är jag medveten om att människor hela tiden ser på mig. När jag är Lasse är jag är den som betraktar, som fritt kan se mig omkring.

Trots den soliga eftermiddagen och de varmt gula rosorna jag går förbi på vägen ut ur trädgården fryser något i mig av att tänka på att det faktiskt är så, att skillnaden mellan att se ut som en ”man” eller en ”kvinna” är så stor.

Fortfarande.