Där allting finns ovan mig

Jag faller igenom isarna,

de mörka tjärnarna,

i sommarens skogar om natten.

Ner i riktningen,

mot den glödande stilla punkten.

 

Jag är nästan där.

Jag avgör och lämnar ovanför mig

lagren, epoker, vemodets famnar.

 

Träder snart in i rotvärldens

äkta tystnad. Där bara saven

talar med mig.

Där allting finns ovan mig.

 

Där öppnas snart för mig

den rätta dörren.

Det djupets horisont.